miércoles, 11 de febrero de 2015

DN-torped åt USA-amerikanska intressen överallt i världen


Erik Helmerson

DN-torped åt USA-amerikanska intressen överallt i världen


Av Jorge Capelán, Managua

2015-02-11 / Den 31 januari publicerade DN en krönika av Erik Helmerson i vilken författaren öser gift över den bortgångne latinamerikanska ledaren Hugo Chavez Frias. Shangen är inte ny i svensk press, man får minnas hur Sydsvenskans Per T. Ohlsson ochSR:s Lars Palmgren timmarna efter den kortlivade och sedermera misslyckade statskuppen mot Chavez i april 2002 jublade över vad som idag alla presidenter i Latinamerika, från högergeneralen Otto Perez Molina i Guatemala till kommunisten Raul Castro i Kuba, från nyperonisten Cristina Fernandez y Argentina till högerliberalen Juan Manuel Santos i Colombia, från socialdemokraten Michelle Bachelet i Chile till vänsterledaren Dilma Rousseff i Brasilien, betraktar som ett allvarligt brott mot demokratin som inte får tolereras.

«Hugo Chavez är borta – hans smitta är kvar», skriver Erik Helmerson med en hatdrypande låtsasjournalistisk prosa helt befriad från någon som helst anknytning till fakta.

I den sjuka karikatyr av Chavez som Helmerson ritar med lika klumpiga pennsträck som Lars Vilks använder till sina rondellhundar, skriver Helmerson att den bolivarianska ledaren kom till makten 1998 (efter ett misslyckat kuppförsök flera år tidigare) och att han sedan raskt startade ett teveprogram i vilket han sjöng och fattade politiska beslut



Helmerson berättar inte hur Chavez “kom till makten” 1998: Det var genom ett val – han valdes av 56% av väljarna! Är det ett brott för en statsledare att hålla långa teveprogram där de offentliga angelägenheterna diskuteras med medborgarna? Hur länge skulle Alliansen ha fått regera om dess företrädare tvingades till en sådan övning i demokrati och utförligt fick förklara för det svenska folket vad 500 kronor mer i plånboken egentligen innebar?

Är det ett brott för en president att sjunga??? Åtminstone gjorde Chavez det nykter, med stor inlevelse och en röst över genomsnittet. Men när alkoholisten Boris Jeltsin med hes röst och skör balans för flera år sedan, mitt i Washingtonkonsensus yra, sjöng «Kalinka» i direktsändning tyckte DN:s redaktörer att han var en mysigfarbror… det spelar ingen roll för DN:s «demokrater» och «humanister» att under Jeltsins tid vid makten fattigdomen i Ryssland ökade från 1.5% till 40-50% medan livslängden för männen kortades med 4 år.


Utvecklingen för det venezuelanska folket mellan 1998 och idag är som bekant den motsatta: Livslängden ökade med drygt 2 år fram till 2013 medan landets allmänna index för mänsklig utveckling steg enligt FN dramatiskt från 0.677 år 2000 till 0.764 år 2013.

Enligt Helmerson är Chavez största brott att ha tagit kontrollen över landets oljetillgångar och delat ut dessa “efter behag” till de fattiga: Ajabaja! Kortsiktigt och populistiskt, eller hur? Ja, Chavez borde ha skänkt oljan till Lundin Petroleum istället, för dessa herrar verkligen kan administrera sina egna tillgångar! (Om någon har några som helst tvivel på detta borde han/hon/hen fråga Carl Bildt).

Helmerson anklagar Chavez för att «ständigt» ha «fifflat» med konstitutionen. Helt obegripligt. Konstitutionen skrevs om från grunden, det var det första Chavez ordnade när han kom till makten 1998, eftersom det var det han gick till val på. Den bolivarianska konstitutionen författades genom en transparent process av folkligt deltagande och offentliga diskussioner. 2007 folkomröstades om en rad ändringar i författningen och Chavez förlorade – han accepterade nederlaget! 2009 folkomröstades igen om andra ändringar i författningen, den gången vann Chavez – och oppositionen accepterade sitt nederlag! Det är sådana detaljer som avslöjar författarens ytliga kunskaper om det ämne han har gett sig in på.

Kanske det grövsta faktafelet i Helmersons smädelseskrift är hans påstående om att Chavez och Maduro aldrig tänkte på att oljepriset skulle ha sjunkit som det har gjort de senaste månaderna. Detta är ett helt felaktigt påstående, eftersom strax innan han blev sjuk, i slutet på 2012, såg Chavez till att landets budget baseradespå ett oljepris på 60 dollar när det egentligen låg på 103 dollar per fat. Redan för flera år sedan var Chavez tillsammans med den venezuelanska ledningen medvetna om att oljepriset skulle kunna svänga. Varför raljerar Helmerson inte mot Saudiarabien, som baserade sin budget förra året på ett pris av 70 dollar fat? Jo, för den saudiska «demokratin» är USA:s allierad, till skillnad mot den venezuelanska «diktaturen».

Nog med Helmersons svammel, att vederlägga förtal är i fall som detta en steril uppgift. Det relevanta i sammanhanget är varifrån skribenter hämtar sina argument – och det är, föga överraskande, tidskriften Axess och en artikel därifrån författad ur ingen mindre än Mauricio Rojas penna.

Anhöriga till de chilenare som försvann i klorna på den fascistiska militärdiktaturen under ledning av Pinochet.


Mauricio Rojas.
De nya generationerna vet inte vem Mauricio Rojas är, men de som varit med ett tag och har haft olyckan att följa med folkhemmets snabba nedmontering från och med slutet på 1980-talet och nyliberalismens segertåg på 1990- och 2000-talen är denne före detta chilenare ett hushållsnamn. Han var nämligen den första svensken med rötterna utanför Europa som gjorde karriär på att vara rasist och nyliberal.

Hans mor, som fängslades och torterades av Pinochets diktatur, var en ansedd medlem i den radikala vänsterorganisationen MIR. Henne har han senare kallat “terrorist”. I Sverige blev Rojas känd för att vara förespråkare av hårda tag mot invandrare i lasermannens, Nydemokratins och Ultima Thules tider. Han blev folkpartistisk riksdagsledamot och, trots att hans åsikter bara delades av en minoritet av invandrarna så publicerades hans artiklar flitigt i dagstidningar som DN, SvD och Sydsvenskan. Han var blatten som «vågade tala ut» i högerns anda.

Så småningom lämnade Rojas Sverige för att återvända till Latinamerika, nu som medhjälpare till dem som ett par decennier tidigare hade torterat hans mor. 2003 dyker Mauricio Rojas upp som «vetenskaplig rådgivare» åt den högerextrema tankesmedjan CADAL, som då stöddes av Timbro. CADAL var en samlingsplats för alla sorters anhängare till de latinamerikanska fascistiska diktaturer som hade florerat i regionen mellan 60- och 80-talen. Tankesmedjan samlade alltifrån människorättsförbrytare till anhängare av Pinochet och Videla tillsammans med väl kända terrorister i CIA:s lönelista med uppdraget att stoppa den våg av vänsterregeringar som svepte över regionen.

Att Rojas idag åter dyker upp i den svenska debatten genom en DN-krönikör är ingen slump utan en del av en internationell kampanj med syftet att verkställa en statskupp i Venezuela, nu med USA:s oljepriskrig som bakgrund. Som vanligt, DN agerar torped åt USA-amerikanska intressen oavsett var i världen dessa ligger.

Det nätverk som Rojas ingår i är den latinamerikanska extremhögerns tillsammans med Miamis antikubanska lobby och den lilla klick av mediemoguler med kopplingar till Wall Street som äger regionens största dagstidningar. Rabiata motståndare till all progressiv politik, dessa grupper utgör USA:s förtrupp mot Latinamerikas demokratier.

Men dessa nätverk har ingen plats i dagens respektabla politik i regionen, för trots att en del länder har högerpresidenter, ingen av dem idag skulle våga stödja några statskupper mot sina grannar. Med Panamas Ricardo Martinelli år 2014 praktiskt taget försvann ätten av latinamerikanska högerpresidenter som var beredda att offra sitt anseende genom att stödja imperialistiska kupper. Med Kina bland de främsta handelspartnerna i så gott som varje land, och verkliga incitament att stödja uppkomsten av en multipolär värld står kryperiet för USA på låg kurs i Latinamerika idag.

CELAC:s uttalandeom Venezuela från senaste toppmöte den 29 januari i år är ett exempel på detta. I uttalandet uttryckte regionens regeringar sitt fördömande av USA:s beslut att införa sanktioner mot representanter för den venezuelanska regeringen. Ett uttalande från UNASUR de kommande dagarna förväntas vara ännu hårdare.

I detta sammanhang försöker USA åstadkomma en kupp mot den bolivarianska regeringen i Venezuela som en del av en global politik med syftet att bromsa Rysslands, Kinas och övriga BRICS-ländernas framfart i världsarenan.

USA-advokaten Eva Golinger.
«Det finns en kupppå gång i Venezuela» varnade forskaren Eva Golinger ungefär samtidigt som Erik Helmersons smädelseskrift publicerades i DN. «Alla bitar håller på att falla på plats, precis som i en dålig CIA-film» skrev Golinger, som redan för 12 år sedan avslöjade USA:s roll i den misslyckade statskuppen mot Hugo Chavez i april 2002.

Eva Golinger radade upp i en artikel de tecken på en USA-anstiftad kupp mot Maduro:
  • I samma väva som Mauricio Rojas smädade Venezuela i Axess, och att hans svarta propaganda regurgiterades av Helmerson i DN, spred NATO:s stora propagandaorgan på ömse sidor om Atlanten de mest absurda påståendena om Venezuela: Ena dagen var det The New York Times som beskrev president Nicolas Maduro som «despotisk och oberäknelig»; andra dagen var det spanska ABC – diktatorn Francisco Francos tidning, som under andra världskriget öppet stödde Nazityskland – som pekade ut ordföranden i Nationalförsamlingen Diosdado Cabello som en knarkkung. Anklagelserna kom från Leasmy Salazar, en före detta livvakt av Hugo Chavez som numera befinner sig i DEA:s lönelista. Ena dagen var den venezuelanska ekonomin som höll på att rasa samman medan andra dagen handlade det om att koppla Venezuela till framställningen av kärnvapen samt till förberedelsen av ett bombattentat mot New York (Det bör nämnas i sammanhanget att Latinamerika blev redan på 1960-talet världens första kärnvapenfri zon och alla länder i regionen har förpliktat sig att inte utveckla dessa vapen).  
  • Mediehetsen mot Venezuela ackompanjerades av ett fördömande från State Departments språkrör Jan Psaki mot den påstådda kriminaliseringen av olikttänkande i landet. Samtidigt anlände till USA Antonio Rivero, en före detta venezuelansk general som efterlystes av den bolivarianska polisen på grund av hans deltagande i oppositionella våldsaktioner som resulterade i 40 dödsfall i fjor – de flesta av anhängare till regeringen.  Riveros ankomst till USA sammanföll, föga överraskande, med Leasmy Salazars offentliggörande: Två före detta «chavister» i militären som nu vänder revolutionen ryggen, CIA:s favorit storyline inför ett regisserat «regimskifte».
  • Under tiden fortsätter Venezuelas ekonomi att drabbas av den brutala nedgången i oljepriset. Venezuelanerna får spendera mycket tid i jakt på varor som är svåra att få tag på eller svindyra. Men det rör sig inte om vilka varor som helst utan om en noga utvald lista av förnödenheter som toapapper, majsmjöl, kött, pulvermjölk, ris, bönor… annars är butikshyllorna fulla i ett land där befolkningen har råd att handla och där arbetslösheten ligger ungefär på samma nivå som i Sverige. Krisens Venezuela idag är ett land där 95% av befolkningen äter tre mål mat om dagen och där fattigdomen fortsätter att minska. Många venezuelaner är missnöjda, men de är inte missnöjda på det sättet State Department hoppas på: Enligt en färsk opinionsundersökning från firmanHinterlaces anser 84% av venezuelanerna att staten bör gå in med hårda tag mot dem som spekulerar med livsmedel; 78% anser att landet bör upprätta en socialistisk produktionsmodell med deltagande av den privata sektorn och 73% ser oppositionen som «mycket splittrad». Det venezuelanska folket har lärt sig mycket efter Chavez död den 5 mars 2013. 


Krisen i Venezuela idag är produkten av destabiliseringspolitiken från den inhemska extremhögern, den venezuelanska oligarkin och USA. Den har slående likheter med Nixonadministrationens taktiker mot Allendes Chile på 1970-talet med skillnaden att det venezuelanska folket idag är mycket bättre organiserat än vad det chilenska var för 40 år sedan, samt att Venezuelas militär är ett med folket. Dessutom är Latinamerika en helt annan region än vad den var på 1970-talet.